sårbarheten som det älskvärda

Att förändra invanda beteenden och personlighetsdrag kräver övning. Kom på mig själv med att sitta om prata om "livet" med en kursare. Han är lite lagom söt och skulle kunna vara ett bra övningsobjekt. Så sitter vi där och pratar och jag känner mig avslappnad och trygg, vilket ju inte är konstigt eftersom jag simmar på land genom att prata intellektuellt om meningen med livet och utbildningen vi läser. Frågar mig själv hur och vad jag skulle säga och göra om jag istället för den vänskapsrelationsskapare jag är vore en flirtis? Vad, eller snarare hur pratar en sådan? Troligen har hon inte ett seriöst uttryck i ansiktet och kanske tom ett tankeväck i pannan... troligen har samtalet en något mer lättsam ton, hon kanske fingrar lite på en hårslinga eller någon annanstans på sin kropp dit hon önskar att hans blick ska dras. Hon kanske inte berättar allt om sina livsplaner utan behåller en del för sig själv för att väcka nyfikenhet och kanske visar hon lite sårbarhet genom att inte lägga fram en färdig plan över sitt liv! Om en annan person ska vilja ha en relation med mig måste han ju känna att det finns utrymme för oss att växa tillsammans. Genom att tvärsäkert berätta om vad jag vill blir det utrymmet ganska begränsat...och saken är ju den att jag inte alls är så säker som jag låter! Jag tror jag behöver inse att det är sårbarheten i andra som får oss att vilja veta mer... det är inte dåligt att erkänna att jag inte vet eller kan, det är det som är älskvärt!