pilla pärla och gnugga bäver

Efter att ha läst K. Janouch "Orgamsboken" och även diskuterat kvinnlig sexualitet och onani med en sexualrådgivare har jag kommit på en del saker om varför jag och så många kvinnor uppfattar sin sexualitet som skamlig.
1. När små pojkar drar sig i snoppen ses det som gulligt men när små flickor pillar med sin... ja vad ska man ens kalla det?! Fult är det i alla fall och hennes hand plockas bort. Minns själv den negativa reaktion jag fick av vuxna en gång när jag lekte som liten... kanske är det efter den händelsen som jag skäms? Blir helt arg när jag tänker på det! Tänk vad det satt spår i mig och andra kvinnor!
2. Myten om mödomshinnan! Det är rent lurendrejeri för att skrämma tjejer att det märks om vi är oskulder eller inte. Allt är påhittat men det vet nästan inga tjejer om trots att vi lever i ett så modernt och jämställt samhälle.
3. Språket, varför finns inget lika avslappnat och roligt ord som snopp för det kvinnliga könet? Snippa börjar tydligen bli vanligt men det fanns då inte när jag växte upp. Kissimurra, framstjärt, fitta, slida... nä inget är lika socialt accepterat som snopp.
Att killar runkar är också allmänt vedertaget, men vad gör en tjej? Har ni några förslag? Pilla pärlan? Gnugga bäver? Gnida sig?
Och visst ni att lubrikation är vår motsvarighet till killars utlösning? Jag visst det då inte i alla fall...(och det gör uppenbarligen inte rättstavningsprogrammet heller som rödmarkerar)
4. Kommer nu ihåg i skolan när det var dags för "kill- och tjejsnack"? Killarna fick prata om runkning och se film om hur man gör, medan tjejerna fick prata mens. Vad har mens med sex att göra? (ok det finns en liten koppling...) men varför fick inte vi lära oss onanera?

Här har jag gått runt i hela mitt liv och skämts för att jag har en sexualitet. Undermedvetet har jag trott att sex är något som kommer med killarna, att jag som egen individ inte har mycket till sexualitet...

Tack Katerina Janouch för att du lär tjejer pilla pärla när ingen annan gjort det.

också en form av studier...

På tal om böcker. Läsandet av denna bok är också en form av studier tänkte jag när jag beställde kurslitteratur och klickade hem även denna. Idag damp den ner i brevlådan och jag hoppas den är lika rolig som den utger sig för att vara.

kvalitet vs kvantitet

Men varför varför varför finns det så lite skrivet om kvinnor och flirt?! De flesta böcker om relationer riktade till kvinnor handlar om just det- Relationer! men om man inte har en relation då...?!
Sedan finns alla problemfokuserade böcker, de som ber mig gräva i min uppväxt och förhållandet till min pappa...*suck* Det har jag redan gjort och ja jag insåg att min pappa inte alltid haft den mest positiva inverkan på mig. Sen då? Kan jag inte bara få lite seriösa svar om hur jag som tjej attraherar och håller kvar en kille?
På forumet jag nämnde i förra inlägget finns faktiskt en tråd för oss tjejer och enligt killarna där behöver en tjej inte mycket mer än att 1. se bra ut 2. inte vara dum i huvudet (mao inte vara förälskad för det är en seriös sinnessjukdom).
Uppfyller hon dessa krav menar killarna att hon kan få vilken kille som helst. Men jag vill inte ha vilken kille som helst, det är det som är grejen! Jag vill ha killen jag vill ha. Kvalitet framför kvantitet verkar gälla för de flesta tjejer men det motsatta är normen för killar, åtminstone verkar det vara så...
När jag är klar med det här ska jag banne mig skriva en egen flirtbok för tjejer, en bok klokare än Veckorevyn men inte vallgravsdjup som Freud.

har flirt blivit mitt nya fel att rätta till?

För att lyckas med flirt handlar det i mångt och mycket om att veta och känna sitt värde. Det är bara när man verkligen gör det som man kan utstråla sann skönhet. (för att kunna ta flirten vidare till en relation är det än viktigare att vara trygg i sig själv). Som den perfektionist jag är har jag märkt att studier i flirt riskerar att sänka min självkänsla genom att jag plötsligt får veta hur jag "borde" flirta. Istället för att fokusera på att jag är värd att älskas precis som jag är blir jag rädd och känner mig otillräcklig och då har ju dessa studier sin motsatta effekt. Kanske ska jag lägga undan böckerna en tid och fokusera på och låta min självkänsla näras av det jag redan lärt mig?! Låter som en bra idé :)
Tar med andra ord ett litet steg tillbaka och vänjer mig sakta med säkert vid dessa nya tankar på hur jag skulle kunna bete mig. Bättre att öva på några få saker i taget än att helt drunkna i alla tips och trix.
Flirt ska inte bli ännu ett måste, ett krav och en brist som jag måste rätta till innan jag är bra nog för att en kille ska gilla mig!

Charismatic Revolution

Titta vad jag hittat! Charismatic Revolution- en svensk motsvarighet till The Game.

fladdrande fransar men stabila blickar

Den efterlängtade flirtexperten fick tyvärr ställa in sitt besök... vinterkräksjuka say no more.
Följden blev att helgens båda fester fick ske utan att hennes charm förgyllde allas vår tillvaro :) och utan att jag fått höra hennes omdömen av killarna jag har i min bekantskapskrets. Det var kanske främst den andra punkten jag sett fram emot... hon har ju hört mig berätta om särskilt en så nu skulle hon få bedöma hans brister och styrkor.
I gruppen finns även en äkta Gamare, alltså en kille som pluggat raggning via The Game och Blueprint. Enligt mig är han är hal slibbig ål men uppenbarligen går han hem hos många tjejer. Jag fattar ingenting! Igår kom han till festen i sällskap av en tjej och sedan satt han i soffan hela kvällen, log släbbigt och fingrade på henne. Jag fattar inte hur hon stod ut och att hon inte fattar att det är ett spel han kör med...!

Nåja, istället för att dissa andras raggning kanske jag ska fokusera på mina egna framsteg?!
Fredagens fest var superb! Inte för att jag flirtade med någon särskild utan just därför. Eftersom det inte fanns någon som fick mitt hjärta att fladdra så kunde jag unna både dem och mig ett lugn och en närvaro. Att möta killarnas ögon när vi satt och pratade var inget problem och det gick upp för mig att det är det som är att flirta. Om killen hade varit intresserad hade mitt sätt att vara absolut kunnat uppfattas som flirtigt. Hade jag däremot verkligen varit intresserad hade jag troligen varit nervös och tittat ner i golvet. Bra att öva eller snarare göra mig medveten om mitt naturliga sätt att flirta så att jag inför en situation där jag vill flirta men plötsligt känner mig som ett stelt kylskåp kan påminna mig om vad jag brukat göra.

flirtexpert på besök

Imorgon får jag besök av en äkta flirtexpert! Gissa om jag ser fram emot att prata relationer med henne för att lista ut vad det är hon gör som får killarna att stå i kö för att träffa henne?! Att killarna tyvärr sedan ofta visar sig vara under hennes värdighet är en annan femma... Kanske får jag lära henne ett och annat om kritiskt tänkande och modet att säga nej.
På kvällen är det sedan fest som gäller och det hade varit kul att se henne in action också... men det blir det troligen svalt med för hon har som en baksida av killumgänget dragit på sig en liten infektion som gör att hon inte är så piggelin...så kan det gå! Det här med flirt har visst sina nackdelar också...

sårbarheten som det älskvärda

Att förändra invanda beteenden och personlighetsdrag kräver övning. Kom på mig själv med att sitta om prata om "livet" med en kursare. Han är lite lagom söt och skulle kunna vara ett bra övningsobjekt. Så sitter vi där och pratar och jag känner mig avslappnad och trygg, vilket ju inte är konstigt eftersom jag simmar på land genom att prata intellektuellt om meningen med livet och utbildningen vi läser. Frågar mig själv hur och vad jag skulle säga och göra om jag istället för den vänskapsrelationsskapare jag är vore en flirtis? Vad, eller snarare hur pratar en sådan? Troligen har hon inte ett seriöst uttryck i ansiktet och kanske tom ett tankeväck i pannan... troligen har samtalet en något mer lättsam ton, hon kanske fingrar lite på en hårslinga eller någon annanstans på sin kropp dit hon önskar att hans blick ska dras. Hon kanske inte berättar allt om sina livsplaner utan behåller en del för sig själv för att väcka nyfikenhet och kanske visar hon lite sårbarhet genom att inte lägga fram en färdig plan över sitt liv! Om en annan person ska vilja ha en relation med mig måste han ju känna att det finns utrymme för oss att växa tillsammans. Genom att tvärsäkert berätta om vad jag vill blir det utrymmet ganska begränsat...och saken är ju den att jag inte alls är så säker som jag låter! Jag tror jag behöver inse att det är sårbarheten i andra som får oss att vilja veta mer... det är inte dåligt att erkänna att jag inte vet eller kan, det är det som är älskvärt!

tabu att lära sig flirtteknik?

Det har spridit sig i min bekantskapskrets att jag pluggar flirt :) Reaktionerna är ganska blandade men kan grovt delas in i tre kategorier,
1. Kollegorna
De som förstår mig till fullo. De läser samma böcker som jag och vill gärna diskutera ämnet.
2. Skeptikerna
"Flirt är inget man lär sig det har man bara i sig" är deras vanligaste kommentar.
3. Blyger
Som bara skrattar och rodnar och inte vet vart de ska ta vägen...

Det är nr 2 jag har svårast att förstå.(nähä, verkligen?!) När de kommer med sitt prat om "naturlighet, medfött, vill inte spela spel.." säger jag bara döh! Varför skulle flirt vara något medfött när inget annat här i livet är det? Det finns kurser i studieteknik, simning, make up, matlagning osv osv. Varför är just flirtkonst tabu att studera och öppet erkänna att man inte känner sig trygg i?
Och kritiken att det skulle vara ett onaturligt spel? Här kan boken The Game/Spelet av Neil Strauss kanske vara en förklaring. The Game må vara just ett spel som följer vissa regler, men så fungerar det alltid när man lär sig något nytt. Med tiden integreras kunskaperna och blir "naturliga", de blir en del av dig och du glömmer varifrån du en gång lärde dig det. Flirtande utgör ingen som helst skillnad från kokkonst, styrketräning eller bilkörning, förutom att vissa vill förneka att det finns tekniker att lära sig. Tur den här bloggen finns va?! :)

attraktion vs relation

Henrik Fexeus skriver i sin senaste bok att attraktion måste komma före relation. Troligen är det något viktigare för tjejer att tänka på då en man bedömer en tjej på ungefär 0,1 sekunder. Killar går (enligt Fexeus som ju själv är man och borde veta) enbart på utseende när det handlar om flirt. Killar letar efter en tjej som signalerar hälsa och skönhet så att hans barn också får detta.
Tjejer går också efter utseende men är troligen något mer öppna för personen bakom då tjejer drivs av den undermedvetna viljan att hitta en bra man som kommer beskydda henne och hennes barn.

Så attraktion före relation! i alla fall om man är ute efter en kärleksrelation och inte en ny vän. Jag är himla bra på att skapa relationer, jag blir liksom vän med alla killar. Har alltid undrat varför? Nu när de verkligen känner mig och vet hur bra jag är, hur kan de då ha ögon för andra tjejer? Svaret är såklart att de vill ha mig som vän och inte riskera slarva bort vår finfina relation genom ett hångel. Det är logiskt om jag tänker efter...
Tyvärr har dock dessa relationer med tiden ändå dött då min intention inte varit vänskapsrelation utan snarare något med lite mer passion i :) Jag har sårats när de flirtat med andra tjejer och pratat med mig om sina hjärtebesvär! Jag har velat dö och sjunka genom jorden men har istället snällt lyssnat för att sedan i min ensamhet slita mitt hår av frustration! Hur kan de inte fatta att jag är bättre än de där tjejerna de tänker på?

Svaret kanske kan vara att attraktionen har fattats... Det tar feministen i mig emot att säga det men kanske får jag lägga politiken på hyllan och erkänna att evolutionen spelar en roll större än jag med min vilja kan ändra på.

Attraktion är alltså det som gäller. Kanske inget nytt för de flesta... :) Bara jag som trott och velat tro att en skarp hjärna är det som är viktigast... Det fina är att mitt slipade intellekt kommer att bli viktigt, men kanske ska det inte vara i fokus när det flirtas?! Prata ska jag framöver göra om saker som gör mig attraktivare. Skämta och skratta mer än grubbla över livets mening. Låter som en bra plan, tycker ni inte?

fina flickor flirtar

För att hitta, eller snarare hittas av sin prins?!, är det en god idé att bjuda på sig själv.
Min taktik har varit att laga de mer eller mindre påhittade minus i min person men resultaten av det arbetet har som sagt varit små. Nu när jag insett det är det helt självklart. Man börjar ju inte tycka om någon för att den spacklat sin väggar så noggrant. Det man faller för är ju tavlan man målat på väggen! Livet handlar inte om att laga hål, det handlar om att uppleva alla plus!

Sitter och surfar på diverse forum med tips på hur man flirtar och jag minns inte längre vad jag trodde innan... men flirt är inte svårare eller konstigare än att älska livet och uttrycka detta!

(jo visst minns jag vad jag trodde innan... och jag säger bara en sak: hejdå jantelag, katolicism och idén om att fina flickor inte flirtar!)

alla får ligga- men inte i kväll

Sitter hemma i min lilla lya med tända ljus och El Perro Del Mar ur högtalarna. Inne i stan har lördagskvällen knappt börjat och en stor del av mina studiekamrater sitter troligen och förfestar innan de strax ger sig av mot studentkåren för att dansa, flirta och dricka mer öl till låga priser. Kanske är det urtrist och tråkigt... eller så är det alldeles alldeles underbart... skämt åsido, jag skojar. Jag är inte bitter, inte alls för jag hade ingen lust att ge mig ut i vimlet ikväll.
Istället har jag ägnat dagen och kvällen åt studier i flirtandets konst. Blueprint, The Game, Alla får ligga, you name it... det finns hur mycket som helst inom ämnet. Det mest är dock riktat till killarna för det är ju bara killar som vill ragga. Vi prinsessor vill bara gifta oss, inte sant?
Nej, sant är det inte.

Prinsessan av Ingenmansland

I en lägenhet i mitten av riket Ingenmansland bor en Prinsessa som är alldeles, alldeles underbar (se bara på hennes tentaresultat, det lockiga håret, sinnet för svart humor, intelligensen, hennes fina hem, matlagningstalangen, den vältränade kroppen... ja ni förstår).
Prinsessan är i detta land mycket lycklig samtidigt som hon är olycklig. Hon har och är allt hon kan önska sig!... förutom någon att dela allt detta fina med. Denna ensamhet gör att hon med tiden börja tvivla på att hon har kapacitet nog för att göra Ingenmansland till ett Minmansland. Tvivlet får Prinsessan att genomsöka hela sitt rike för att finna felen och orsakerna till att ingen mer än hon verkar vilja bo i hennes fina rike. Hon lagar alla hålen hon upptäckter och gör så tills hon en dag ser att det inte finns något mer att rätta till. Trots sina ansträngningar är hon fortfarande ensam och det är nu Prinsessan blir olycklig på riktigt. Hon har gjort allt men prinsarna hon möter verkar inte se det. Prinsessan krisar men inget ont som inte för något gott med sig ty mellan tårarna föds insikten att hennes enda fel varit att hon någonsin trott att det är något fel på henne.
Denna blogg är en sann sagan om Prinsessan som bestämda sig för att älska sig själv, veta och känna att hon är allt hon behöver vara och sist men inte minst låta andra uppleva detta!