ger upp

Känner för att skita i alltihop. Lägga ner hela idén om en relation och sluta bry mig om flirt.

Ju mer tankeenergi jag ger åt längtan och saknaden ju ondare gör det att leva. Vakna för att möta vårpromenerande par, läsa bloggar om helgfrukost och statusuppdateringar på FB om vinkylning.
Jag är inte bitter, inte alls. Jag är bara trött på hela grejen att leva i ensamhet men längta efter något att kalla "vi". Hela livet har jag levt ensam.!?. Alltså ja, jag har en familj men man kan växa upp i ensamhet för det.
Tycker mig vara redo, värd att älskas, öppen för nya möten... eller vad f*n man nu ska vara....? äsch, kräks över analyserna av hur och vem jag är och vad i min uppväxt som lett till det och det. Jag kräks!

Hoppas ni har en schyst kväll. Själv ska jag plocka fram färgerna och måla.